sitter och kollar över mitt bombarderade rum där det ser ut som att janjawid-teroristerna har varit framme och härjat men så mitt i allt, i ena hörnet på mitt skrivbort, står det något väldigt fint, en rosa kopp med en påse te i, med smaken himlagott. den har jag fått av min kära vän ida. den koppen, det tet, är heligt. det är något viktigt, något fint, något alldeles speciellt med vänskap. det är det dyrbaraste och starkaste. det finns så mycket fint i vänskapen som är värld att vara förundrad över. du, jag, ni, vi, oss, har kommit att bilda en fin vänskap, liksom något jag skulle kunna gråta över. jag vill inte säga "du vet inte vad du har förens du har förlorat det". för jag vet. jag vet hur fint det jag har är, och hur mycket det betyder för mig. nu tycker jag att vi ska kramas hela terminen och njuta på något vis. busa med varandra och kittlas, le och skratta, det är allt jag vill göra med er, vara fri. ni är min frihet och jag kommer sakna er. vi kommer att vara kvar hos varandra, men jag kommer sakna att få vara i er närhet så ofta. att ha sprungit, gråtit, skrattat, skvallrat, kramtas och pluggat i norrbergets korridorer ser man inte som en höjdare när man går upp på morgonen men ni ska bara veta att hur allt än blir, vart alla än hamnar, så har ni alla betytt för mig, den skolan har ändå gjort oss, gjort våran vänskap. ni är fan det bästa som finns! jag struntar i att det jag skriver låter töntigt, överdrivet och fjolligt. låt det vara så. men det är såhär det är. jag saknar er redan på något vis. ska vi älska terminen och inte minst älska sommaren? det tänker iaf jag göra, med er!