Myrbo

jag är sönderpluggad. ledsen. virrig i huvudet och kär, förbannat kär. Just nu är jag nog lite vilsen, jag tror inte mina kompisar passar mig. jag vill inte gå på fest varje helg båda dagarna på helgen. det är inte jag. jag vill inte umgås med kladdiga killar som får mig att känna mig skylldig. Jag menar så fort jag inte liksom markerar tydligt att ta inte armen i min midja, sträck inte armen öven min axel och håll om mig eller slinga inte dina ben runt om mig då är det som om det skulle vara helt okej. Jag känner mig taskig mot dig då älskling, som om det skulle vara mitt fel. men jag kan inte alltid vara otrevlig och bara fösa iväg. Mina kompisar gör inte det. inte för att någon har ett seriöst förhållande och deras förhållande skulle väl max vara i två veckor men jag vill bara kunna slappna av ibland. Inte vara den lilla dryga, för jag är nog lite den. Så jag dansar, kanske tar något glas (fast det kan bara lätta på ibland, det är därför jag gör det, och det är lite kul, men känslan dagen efter, eller samma kväll ska vi inte snacka om) jag kanske gör mig till någon annan än vad jag kanske är. Hur lyckad blir min helg då? - inte alls. Men jag var med mina kompisar, för det är det här mina kompisar gör. festar. Sen den frågan om kladdiga killar kan jag verkligen inte släppa. Så i fredags orkade jag inte, jag orkade inte säga emot hela tiden. fast jag markerade smått ibland, smet undan och det var ALDRIG jag som gick fram, utan han som följde efter. Hur kan man då inte förstå? att en tjej som alltid markerar, aldrig tidigare tyckt det varit okej nu skulle tycka det efter att ha varit tillsammans med en kille i sju månader som är helt underbar? jag förstår bara inte. Mina kompisar fotade oss den fredagen, då han hade slingrat sina ben kring mina och höll armen om mig. den fredagen som jag berättade för dig gullis att jag tyckte jag hade jätte tråkigt. För jag har ialdrig varit så lite mig själv som jag var då. Att jag ens klarade av att vara där till tolv var ett mirakel. jag hör inte hemma bland dem. För mig är det inte normalt att strula med alla sina kompisar och många av dem ses dagen efter. För mig är det bara sjukt. Att stå tätt intill personer som för en är helt främmande och dansa som om det vore en strippklubb är sjukt! förstår ni inte det? så hur kan ni gå där och kladda?
bilderna på mig och honom skulle säkert få dig jätte ledsen, men det är inte mitt fel. Egentligen, även om jag tilllät det lite mer den kvällen fast jag hela tiden tyckte det var obehagligt. inte min vilja.inte jag. Dagen efter då det var dags för fest igen smet jag ifrån honom så fort jag kunde, bara han klappade mitt huvud skrek jag - rör mig inte! för en sån liten sak. Jag var patetisk tyckte han, men det var min vilja, det var jag. Så älskling jag vill att du ska veta att det finns bilder där jag säkert ser jätte förälskad ut i honom för en kväll fast det inte är så, att jag hela den kvällen ville fly till min egna säng och gråta för att jag inte hörde hemma och för att jag hade svekt. svekt mig själv och dig. oss. I hela min otrygga värld jag har just nu trotts många som bryr sig om mig så är du det säkraste jag har, en plats där jag är mig själv, där jag kan gråta, älska och vara bebis på samma gång. Nu sitter jag här tårögd för mitt liv är lite trassligt för stunden och för att jag är ganska allmänt ledsen om dagarna förutom när jag är med dig. Jag gjorde verkligen inget med honom, bara satt där intill honom, men det räckte för att jag skulle vilja spy och känna mig som en äcklig liten osäker lite otrogen tjej. jag skulle bli krossad om jag såg en tjej slinga sig runt om dig och du log och såg glad ut, för vad skulle jag veta om vad du kände? om vad du tyckte? om vad du ville? hur skulle jag kunnat veta om du innerst inne bara skapade det där skalet runt om dig? Jag skulle sätta mig i min säng, dra ner rullgardinen och gråta. men älskling du måste se det ur mitt liv. ur mina känslor, från vad jag är. Skulle jag någonsin göra så mot dig? Jag har aldrig haft kärleksfulla tankar om någon annan under tiden jag har varit förälskad, kär och älskad av dig. aldrig. inte en enda gång. Men jag gjorde det för att inte få den där dryga, tråkiga, beiga stämpeln som jag egentligen har bland dem, om jag skulle vara den jag är. Jag kan knappt kolla dem personerna i ögonen, eller ah killarna, dem gör mig äcklad. Mina kompisar älskar festandet, de kan fan strula på helt hejdvilt och supa tills de går åt fel håll utifrån toaletten där de spytt de snaste två timmarna. Jag tycker om den sanna världen, bortom one night stands och falska smekningar i midjan. Den enda som får älska mig är du, älska mig av kärlek, den enda som får röra vid mig och säga att jag är vacker. Jag vill bara ha det ifrån dig, ingen annan i hela världen. Så älskaling förstå, det var inte för att jag själv ville den kvällen då han tog sin arm omkring mig, det var för att jag var svag och det kan jag inte släppa. du är det bästa och kanske det enda jag vill ha kvar riktigt jävla länge, nej mimmi är bra, bellan också, men de är inte riktigt som jag de heller. Jag hade hittat min plats, men jag tror jag har växt ifrån den. älskling bara blunda och tänk igonom saken, tillsammans med dig har jag "the time of my life" och jag tänker inte släppa dig och aldrig lätta på trycket, aldrig mer att en kväll inte markera. för jag klarar det inte. jag tänker bara vara jag. och jag är mig själv med dig. hos dig är jag stark, hur töntigt det än låter. Där är jag alltid accepterad.


-trotts något så litet som en arm kring min axel som jag tillät och la till med ett falskt leende kan jag knappt stå ut med mig själv. läs det igen om du känner dig sårad, för du måste förstå att det aldrig var något. att jag ville slå honom, skrika till alla att de bara dricker och strular som om det inte fanns riktiga känslor och ett rum som intte snurrade, att ni fan är dumma i huvudet allihop.